Nätartikelserien -Trauma, Dissociation och Minne- DEL 6-7
NÄTARTIKELSERIEN – DISSOCIATION (del 6) | |||
SIBAM MODELLEN OCH FÖRSTÅELSEN AV DISSOCIATION
Alla de fem olika aspekterna av händelsen var tydliga för Iréne även flera år efter bröllopsfesten. När hon tänker tillbaka på den rodnar hon lätt vid tanken på figuren i plast som stod där högst uppe på tårtan. Till och med känslan är den samma. Även vid mer traumatiska händelser kan minnet vara intakt och alla olika aspekter av händelsen vara bevarade i minnet på ett uppenbart associerat vis:
Levine föreslår att någon eller några aspekter av den traumatiska episoden kan kopplas från de andra och att resultatet då blir en dissociation. Det kan ta sig olika uttryck beroende på vilken eller vilka av de fem aspekterna som är frånkopplade. En teori med luckor Kopplar vi ihop Steinbergs teorier om de fem ryggbärgssymtomen med Levines SIBAM-teori för vi en mer komplett bild av framför allt dissociationens funktion. Figur 6.1 När vi normalt sett är med och upplever saker integreras alla aspekter av den upplevelsen i oss. Alla delar associeras. Vi har en mångfacetterad upplevelse som innefattar både visuella (och audiotiva) intryck, sensationer, känslor, beteenden och ett sammanhang; alltså en form av mening (förståelse.) Fig 6.2 En av de vanligast förekommande symptomen på PTSD är någon form av påträngande minnesbilder, oftast visuella sådana. Vi talar i det sammanhanget om flashbacks. Utgående från SIBAM är ”bild” och ”känsla (affekt)” associerade medan de övriga tre (eller åtminstone ett par av dem) är dissocierade. Vi upplever det som en minnesbild förknippad men en stark känsla, -oftast ångest eller skräck som saknar de övriga elementen. Flashbacks (somatoforma flashbacks) kan också förekomma som ”sensation” förknippad med ”känsla” men är inte då alltid lika lätt att identifieras och misstolkas då lätt som t.ex. plötslig smärta utan förklarlig orsak. Fig 6.3 När ”känsla” och ”sensation” associeras blir följden oftast inte en sensationell flashback utan en form av panikattack som är förknippad med traumatiska minnen, men där de övriga aspekterna av minnet är dissocierade och således inte ”aktiva”. Det går inte att skapa en ”mening” ur en sådan upplevelse och reaktionen blir en panikattack. Fig 6.4 Ett undvikande beteende kan vara följden av att ”beteende” associeras med ”känsla”, utan att andra aspekter av den traumatiska händelsen är lika tydliga. Det finns också andra beteenden som man vara följden av samma två komponenter. Lindy, Greene och Grace23 berättar om en kvinnas något udda beteende:
Kvinnans beteende är kanske svårt att förstå om man inte har hennes bakgrund. Hon hade varit med om en brand på en restaurang där ett par av hennes vänner omkommit. Hon hade blivit kvar vid bordet när hennes vänner gick för att tömma blåsan; -helt enkelt därför att hon inte var nödig. I den våldsamma brand som utbröt dödades kvinnans vänner, medan hon – som inte hade behövt tömma sin blåsa- klarade sig. Beteendet (som leder till att blåsan töms) associerades med överlevnad och kvinnan gjorde allt för att överleva. När kvinnan själv såg sambandet kunde hon ta kontroll över sitt beteende och påbörja bearbeta sitt trauma. |
|||
NÄTARTIKELSERIEN – MINNE (del 7) | |||
MINNET OCH DESS PLATS I MÄNNISKAN Vi tar det från början Det finns en ständigt växande forskning kring aknytningsteori och barns utveckling. Jag har inte för avsikt att gå in på detta här, men för den som önskar läsa mer finns bland annat ”Aknytning i praktiken, tillämpningar av anknytningsteorin” av Broberg, Granqvist och Mothander24. Minnet ligger i hjärnorna
Nadel och Zola-Morgan26 har visat att amygdala är färdigutvecklad redan vid födelsen medan hippocampus mognar senare, -framemot barnets tredje levnadsår. Detta är förmodligen bakgrunden till varför de flesta inte har några narrativa minnen från tiden innan 2-3 års ålder. Emotionella och sensoriska intryck lagras förvisso i amygdala men utan hippocampus mognad kan vi inte få sammanhang i dessa ”sporadiska” känslominnen. Det är här det ur traumasynpunkt börjar bli riktigt intressant. Både amygdalas och hippocampus’ mognad behövs för att vi skall kunna processa livets med- och motgångar på ett adekvat sätt. Utan det ena fungerar inte helheten. Det är också ur detta perspektiv som Peter Levines teorier får sin djupare innebörd och vi kan börja förstå hur dessa ”glapp” mellan olika aspekter av en upplevelse kan uppstå. För att vi i en krissituation skall överleva och klara oss på bästa tänkbara sätt utsöndras vid stressreaktion hormoner som undertrycker hippocampus’ aktivitet medan amygdala inte påverkas alls. Utsöndring av kortisol, -något som sker vid traumatiska händelser och stress, påverkar hippocampus på just detta sätt27, något som kan förklara åtminstone en del av de minnesstörningar som frekvent förekommer vid PTSD. Fig 6.5 Den gula delen är f.ö. hjärnstammen (reptilhjärnan). MINNETS UPPBYGGNAD och HUR DET FUNGERAR VID TRAUMA
Det korta och det långa Vid trauma undermineras ibland det explicita minnet. Det som händer då är att vi inte kommer ihåg hela eller delar av det trauma vi utsatts för. -Egentligen är det ett felaktigt påstående, -för visst minns vi, -men inte på det sätt som vi menar med att minnas. Det som händer vid ett trauma är att det explicita minnet undertrycks och det implicita minnet aktiveras. Det implicita/nondeklarativa minnet är i de flesta drag undermedvetet (till det implicita minnet hör också det sk proceduralminnet – det som vi använder när vi gör saker vi tidigare lärt automatiskt, som att cykla, läsa, gå etc.) och centrerat till största delen i den högra hjärnhalvan. Impulserna till och från det implicita minnet går genom amygdala (hjärnans känslocentrum) och är genom sin icke kognitiva struktur betydligt mindre påverkningsbart (alltså svårare att manipulera) än det explicita minnet. Vanligtvis använder vi både det explicita och det implicita minnet parallellt. Vid svåra känslomässiga påfrestningar (som vid trauma) kan det dock hända att det implicita minnet är aktiverat trots att det explicita inte är det (fullt ut). Det som händer då är att människor får till synes oförklarliga reaktioner, -ångest, svettning, trötthet, svaghet, värk etc. som en följd av att något triggat det implicita minnet, -som bekant inte styrs av förnuft lika mycket som av känsla. Det vi talar om i det sammanhanget är en form av kroppsminne. Med Peter Levines synsätt i bakhuvudet kan vi se det som att ”känsla” och ”sensation” (och eventuellt ”beteende”) associerar, medan de övriga, alltså ”bild” och ”mening” dis-associerar.
21 Levine P, The body as Healer; Transforming Trauma and Anxiety, 1992 |
Trackbacks