Hoppa till innehåll

”Det ÄR något med det där”

16 april 2009
Detta inlägg har också publicerats på dissociation.bloggproffs.se
…som min psykolog skulle ha sagt.

Nu undrar du säkert vad jag pratar om, -och det med rätta (även jag undrar det ibland). Det jag pratar om är den där en och en halv timmar långa eftermiddagsstunden tillsammans med sex-sju andra kvinnor uppe i det där trånga lilla utrymmet som någon landstingspamp har beslutat att duger alldeles utmärkt som sal för halvsjuka primärvårdstagare som är i behov av sjukgymnastik -och i detta fall av sjukgymnastik i form av basal kroppskännedom.

(Utan att avslöja för mycket om de lokala landstingspolitikerna så kan man lugnt säga att det inte satsats särskilt mycket på faciliteterna inom primärvårdens rehabiliteringsarbete här ute i de yttre regionerna av denna min hemort, men det är en helt annan fråga som jag inte skall dryfta närmare, -inte i varje fall just nu.) Nog om detta…

Medan vi har de liggande övningarna är det meningen att man skall gå djupt ner i sin andning. Med hjälp av ett långsamt ”mmm”-ljud skall man följa andningen hela vägen från näsborrarna, ner i strupen, svalget vidare ner mot magtrakterna och sedan tillbaka ut genom munnen igen. Jag låg där på en röd aerobics-matta (inträngd i ett hörn) utsträckt (så gott det gick) och med händerna på magen. Jag tog in luft. Och jag andades ut. När min utandning nådde halvvägs och bara hälften av luften var ute var jag tvungen att dra in ny luft. För säkerhets skull. Åtminstone var det så jag upplevde det. För det hjälper att hela tiden ha lite luft i lungorna ifall någon skulle lägga sig över en. Man måste spara sin luft. Bara utifall att… För säkerhets skull.

Hur irrationellt det än är så var det precis så det kändes. En del av mig hade lust att stiga upp och säga ifrån (”Den jävel som tänker komma hit och ta min luft kan fan i mig ta och dränka sig”). Det är bara det att den jäveln som jag tänkte på just då är död sedan länge. (Men det verkar ju inte stoppa honom från att störa mig.)

Naturligtvis låg jag kvar. Samlade mig. Fokuserade. Andades in, ute lite grann och in igen. Snabbt. För säkerhets skull. Någonstans där och just precis då insåg jag att basal kroppskännedom inte är någon barnlek. Det är en kamp mot otryggheten. Men en sak har det gemensamt med en barnlek. Det är något som finns för att ge barnet i mig en chans att växa och helas.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: