Traumatriumf

Terapiguiden äntligen här!

Fredrika — Thu, 25 Jun 2009 06:39:34 +0000

Då har det äntligen hänt. Efter sju sorger och sisådär en halv bedrövelse så finns nu terapiguiden att tillgå för alla som är intresserade. Hoppas att något kan vara till glädje för någon.
Då så… dags att ta tag i den dagen som ännu står för dörren. (Ute skiner solen, så vad gör jag här inne?)

Unable to establish a database connection

Fredrika — Sat, 13 Jun 2009 21:28:18 +0000

Det är det meddelandet jag får när jag vill logga in för att skriva på bloggproffs, varför jag väljer att skriva dagens inlägg här. Det är inte så mycket jag har att berätta, och alltså inte så mycket som den går miste om som inte har adressen hit… Dagen som lördag betraktad har varit regnig, varför jag spenderat i stort sett all vaken tid inomhus. Körde Mindfulness (men somnade), gav Å en handmassage och så städade jag badrummet i sammantaget nästan två timmar. Jag var med andra ord rätt så grundlig. Badrummet är inte direkt enormt…

På det hela taget har det alltså varit en riktigt bra dag, halvslapp, men ändå produktiv. Ungefär sådär som en lördag skall vara (ja, för det där med festande är liksom inte min grej, det låter kanske tråkigt, men jag föredrar att städa badrummet)…
God natt! (Jag tror E sover redan)

Planering

Fredrika — Tue, 09 Jun 2009 12:15:44 +0000

Bloggproffs har uppgraderat till wordpress-standard och sidan på bloggproffs har därför tagit en hel del tid i anspråk gällande moderering. Samtidigt kunde jag nu konstatera att problemen kvarstår med laddningen av sidan. Servern är fortsatt den samma med andra ord. Jag tror därför att jag kommer att föra över en del av ”verksamheten” hit. Helt säker är jag dock inte än, vi får se. Jag skall börja titta på layouten inför ett eventuellt byte av huvudblogg. WordPress har sina fördelar…

Nätartikelserien – Dissociation (Del 8)

Fredrika — Sat, 09 May 2009 01:08:48 +0000

Del 8 har precis publicerats här på bloggen. God läsning!

112 34 STOCKHOLM

Fredrika — Sat, 25 Apr 2009 21:04:41 +0000

	_{Inlägget också publicerat på dissociation.bloggproffs.se}
Det blev en utfärd idag trots allt, -men det hängde på håret (och delvis på halsen) men det blev av. Således åkte vi, jag och Pe, in mot Stockholm och Kungsholmen vid halv tio snåret och spenderade dagen där och i Vasastan med att flanera omkring, äta italienskt, titta på böcker och folk och mest bara vara. Vi hade det rätt trevligt, Pe och jag (för att inte säga riktigt trevligt). Jag blev dissociativ ett par gånger, vilket var mindre än jag räknat med. Jag är nämligen så oerhört känslig för alla små rörelser, ljud, intryck och saker som annars hänger i luften (och då menar jag inte pollen – även om det också påverkar) att jag blir extremt trött väldigt lätt. ALLT registreras (man måste ju vara på sin vakt). Till sist orkar jag inte och stänger ute det mesta i stället. Går in i mig själv. Dissocierar. Efter en dag av intensiv koncentration behöver jag därför desperat vila.Samtidigt som jag nu går och knyter mig och kryper ner inför natten (som kommer att spenderas i halvsittande ställning pga luftrören) kan jag känna mig ganska nöjd; inte nog med att dagen varit nog så trevlig, jag har också kommit att uppskatta det lilla faktum att det inte precis utanför mitt fönster frodas lika många hasselträd som det gör borta vid Odenplan och att jag här, från min balkong, faktiskt inte hör varken essingeleden eller tågtrafiken in till city (något city; vilket som helst). Jag är helt enkelt förskonad, men ändå lyckligt lottad på så vis att jag, om jag vill, kan transportera mig till någon större stad, vilken som helst, och lyssna på alla de ljuden, se alla de sakerna; (udda) människorna och märkliga tingen som hör storstaden till; om jag vill alltså, någon gång i (halv)året sådär. (Det bör kanske tilläggas att jag visst bott i en större stad tidigare och att jag -visst- trivdes där som fisken i vattnet, men det var då och nu är nu och just nu är jag trött, så trött…) God natt!

”Detta är ett fotomontage” som det brukar heta i tidningarna. Pe inmonterad framför Odengatan.

Poll-ution

Fredrika — Thu, 23 Apr 2009 20:05:55 +0000

	^{Inlägget även publicerat på dissociation.bloggproffs.se}
Efter att jag stapplat in på det lokala apoteket här i vårt lilla lokala stadsdel och presenterat mina lokala symptom (halsen och ögonen) så tog livet en ny vändning. Eller ja, det var kanske inte fullt så drastiskt, men mina symptom mildrades av allergimedicinen såpass att jag nästan kände mig som vanligt igen (åtminstone låter jag inte längre som om jag konstant druckit whiskey och rökt fem pack om dagen i fyrtio år). På det stora hela har det varit en bra dag. En rätt så vanlig dag i mitt sällsamma liv. Jag gräddade ugnspannkakor (otroligt gott) och åt dem med god aptit tillsammans med Å. (Vi tenderar att äta lunch ihop i snitt sisådär varannan vecka.) Det efter en liten stunds basal kroppskännedom (något jag försökte mig på innan besöket på apoteket) och sedan en liten stund ute i det fria (går bättre när man kan andas faktiskt). Kameran tog jag med mig och jag hann få några bilder innan solen gick ner över hustaken.
En av vitsipporna på gården
Jag bor i ett etniskt område med influenser från både öst och väst. (I min trappuppgång är vi inte mer än två med svenskklingande efternamn.) Jag har bott här något år nu och har börjat älska myllret. De olika människorna. Språken. En känsla av att jorden skakats om och att en del av jordens människor råkat trilla ner just här. Bland dem finns jag. Jag hamnade här på samma sätt som många andra, -av en ren tillfällighet. Nu lever vi här och vi har alla vårt bagage. Förmodligen är jag inte den enda på min gata som blivit utsatt för övergrepp, tortyr och våld. Förmodligen långt ifrån. Det är en lite konstig tanke. Att det där bakom något av fönstret, kanske i den våning som finns i huset uppåt gatan där det spelas persisk musik på hög volym, eller i lägenheten bakom de nerdragna persiennerna, eller varför inte bakom de färggranna gardineran i lila, cerise och guld ännu ett stycke längre upp, bor någon som har mycket mer gemensamt med mig än någon av oss någonsin skulle vilja erkänna. Vi har kunskapen. Kunskapen om det som inte får nämnas. Det är märkligt att tänka så; att vi går här, sneddar över gården och går förbi samma lilla vitsippa. Vi lever bor och andas. Intill varandra. Vi alla som kan kallas överlevare.

Kaffedags

Fredrika — Mon, 20 Apr 2009 18:34:30 +0000

Lite kaffe är aldrig fel. Det fungerar till det mesta; Det dricks på bröllop och till lunchen på stan. Det bjuds på när du har besök av riktigt fint folk (vilka det nu är) och när det bara är besök av vanliga halvdäsiga bekanta (ja, dem vet vi ju vem är); Det passar när du vill lugna dig och när du vill bli alert och hålla dig vaken hela natten. Du kan ha kaffe till frukost, till middag och till kvällen. Du kan ta det mot huvudvärk, tandvärk, hunger och leda. Du kan dricka det med finess, bryggt, kokat eller pressat och du kan dricka det ensam framför TV:n eller tillsammans med andra, ur en pappersmugg, under ett paraply på den lokala höstmarknaden (där kaffet förmodligen är den bästa upplevelsen även denna gång).

Kaffet är rätt och slätt det som livet kretsar kring. Alla påverkas vi av det. Antingen älskar vi det eller försöker undvika det (-det är dock svårt att undvika det helt). Det är till och med så att man kan skriva om det i en traumablogg när lusten att skriva om något svårare inte finns där. Och det går att göra just det medan man dricker en stor kopp halvljummen kaffe…

Nätartikelserien -Trauma (del 6-7)

Fredrika — Sun, 19 Apr 2009 20:47:16 +0000

Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)
Del 6 i nätartikelserien behandlar bl.a. Peter Levines system för förståelsen av dissociation. Del sju fokuserar på minnet och minnesstrukturer och hur det påverkas av trauma.
Del 8 kommer, om jag minns rätt såhär på rak arm kring den 8 maj 2009.
Nätartikelserien – Trauma (del 6-7)

Artikeln finns också på bloggproffs.

Trevlig läsning!

Tidigare artiklar i serien:
Nätartikelserien -Trauma (del 1-5)

”Det ÄR något med det där”

Fredrika — Thu, 16 Apr 2009 20:30:21 +0000

_{Detta inlägg har också publicerats på dissociation.bloggproffs.se}

…som min psykolog skulle ha sagt.

Nu undrar du säkert vad jag pratar om, -och det med rätta (även jag undrar det ibland). Det jag pratar om är den där en och en halv timmar långa eftermiddagsstunden tillsammans med sex-sju andra kvinnor uppe i det där trånga lilla utrymmet som någon landstingspamp har beslutat att duger alldeles utmärkt som sal för halvsjuka primärvårdstagare som är i behov av sjukgymnastik -och i detta fall av sjukgymnastik i form av basal kroppskännedom.

(Utan att avslöja för mycket om de lokala landstingspolitikerna så kan man lugnt säga att det inte satsats särskilt mycket på faciliteterna inom primärvårdens rehabiliteringsarbete här ute i de yttre regionerna av denna min hemort, men det är en helt annan fråga som jag inte skall dryfta närmare, -inte i varje fall just nu.) Nog om detta…

Medan vi har de liggande övningarna är det meningen att man skall gå djupt ner i sin andning. Med hjälp av ett långsamt ”mmm”-ljud skall man följa andningen hela vägen från näsborrarna, ner i strupen, svalget vidare ner mot magtrakterna och sedan tillbaka ut genom munnen igen. Jag låg där på en röd aerobics-matta (inträngd i ett hörn) utsträckt (så gott det gick) och med händerna på magen. Jag tog in luft. Och jag andades ut. När min utandning nådde halvvägs och bara hälften av luften var ute var jag tvungen att dra in ny luft. För säkerhets skull. Åtminstone var det så jag upplevde det. För det hjälper att hela tiden ha lite luft i lungorna ifall någon skulle lägga sig över en. Man måste spara sin luft. Bara utifall att… För säkerhets skull.

Hur irrationellt det än är så var det precis så det kändes. En del av mig hade lust att stiga upp och säga ifrån (”Den jävel som tänker komma hit och ta min luft kan fan i mig ta och dränka sig”). Det är bara det att den jäveln som jag tänkte på just då är död sedan länge. (Men det verkar ju inte stoppa honom från att störa mig.)

Naturligtvis låg jag kvar. Samlade mig. Fokuserade. Andades in, ute lite grann och in igen. Snabbt. För säkerhets skull. Någonstans där och just precis då insåg jag att basal kroppskännedom inte är någon barnlek. Det är en kamp mot otryggheten. Men en sak har det gemensamt med en barnlek. Det är något som finns för att ge barnet i mig en chans att växa och helas.

Varför saker inte alltid fungerar som de borde

Fredrika — Wed, 15 Apr 2009 21:05:54 +0000

Det finns vissa saker som gör det, fungerar klockrent. Utan bekymmer. Det är saker som går som på räls. Vissa människor verkar leva ett liv i det där samma jämt. I ett helt perfekt litet Något. De har flyt. Aldrig en flisa i fingret.

När Spencer Silver och Arthur Fry försökte tillverka ett speciallim för betong och järn gick det käpprätt åt fanders. Det lim som blev resultatet höll inget vidare. Det var kort och gott värdelöst, -i varje fall för den som ville foga samman järn och betong. Det visade sig dock ha en helt annan färdighet. Idag finns deras lim i vart och varannan hem, för att inte tala om på kontor och arbetsplatser. Vi har dem alla. Post-it lapparna.

Vi talar om saker som av en slump råkar bli alldeles rätt, eller helt fel, men tusen gånger bättre än vad det egentligen var tänkt.

Tänk om Spencer och Arthur när de stod där med sitt torftiga resultat av timmar i sitt labb hade slängt formeln med den kemiska förening som gör post-it lapparna till just post-it lappar och suckande knallat hem efter dagen värv mumlande något om hur jävligt allting är och hur fel det alltid blir. Tänk om de mitt i sitt skapande hade glömt bort att vara kreativa, då hade åtminstone min studietid sett helt annorlunda ut än vad den trots allt gjorde (och inte bara min studietid – jag kommunicerar med mig själv med hjälp av de där lapparna) och förmodligen hade även deras liv sett ut helt annorlunda än det sedan gjorde.
Om allt alltid blev helt perfekt och om saker och ting alltid blev som vi tänkt oss. Vad skulle det göra med vår kreativitet?Var skulle den få sitt utrymme?

Fast det är klart… Lite mer flyt skulle kanske inte skada?